Davids högst subjektiva recension av Deus Ex: Human Revolution

Det har gått över en vecka sedan jag såg eftertexterna till Deus Ex: Human Revolution rulla och jag har haft stora problem att skriva om det. Den period jag spenderat i den inte så avlägsna framtiden har varit så pass speciell att jag inte riktigt vill ta mig tid att faktiskt kritisera det, eller se på det med objektiva ögon. Jag vet ju att det finns brister där, brister som säkert förstör spelupplevelsen för andra men inte för mig. Men nu är det mindre än en vecka kvar till nästa stora spelrelease (Gears of War 3) och det börjar bli löjligt att dra ut på det längre. Så här kommer slutligen ”Davids högst subjektiva recension av Deus Ex: Human Revolution”!

Jag inleder med att likt så många andra erkänna att jag inte spelat de två tidigare Deus Ex, alltid tänkt att jag ska göra det men det har aldrig blivit av. Men jag har ändå sett fram emot Human Revolution sedan jag såg den första teasern, har varit svårt att inte göra det. Något med det orange/svarta, samma stuk som Blade Runner (fast snyggt och bra på riktigt!) och Square Enix-snygga cutscenes lockade något enormt. Den dystopiska känslan som andades ur varje bild och de virala trailers som släpptes gav mig ”den där” känslan, den som man får av riktigt bra marknadsföring.

När jag äntligen får ta mina första steg som Adam Jensen år 2027 är det första som slår mig hur otroligt tät och perfekt stämningen är, tätare än vad jag förväntat mig. Den påtvingade identiteten som en augmentiation-kritisk säkerhetschef på ett av världens största tillverkare av sådana axlar jag snabbt och likt en skugga tar jag mig fram igenom gisslansituationer och polisstationer. Eller ja, iallafall efter jag kommer en bit in och fattar hur jag egentligen vill spela spelet och startar om. Men där är jag iallafall, skuggan. Som läser privata mail på polisstationen utan att någon märker och kryper i deras ventilationssystem även om jag redan fått tillåtelse att gå in av dörrvakten. Kontrollen är precis om något annorlunda från tidigare spel, så efter en inlärningskurva sitter den som en utökning av en själv med få klagomål att peka på.

Nästa sak som slår mig är hur bra spelet är på att uppmuntra olika spelsätt, man kan skjuta ihjäl varenda fiende under ett uppdrag där vissa har på sig information för att få tillgång till datorer eller dörrar som har kodlås, alternativt kan man satsa på att uppgradera sina hackingförmågor och sedan smyga sig förbi det huvudsakliga motståndet för att bara snabbt hacka sig igenom alla spärrar som må komma. Ett annat val man får göra är hurvida man vill använda dödligt våld eller inte vilket kan limitera en till antalet vapen som är möjliga att använda, samtidigt som det belönar spelaren med mer erfarenhetspoäng för en ickedödlig ”take-down”. Och väljer man att skippa detta är vapenutbudet relativt stort, raket- och granatkastare, revolvrar och pistoler, automatvapen, armborstar osv. Återigen, uppmuntrandet av en personlig spelstil finns där, även om jag tror att många spelat väldigt lika. Jag spelade någon form av hybrid men var ändå alltid dragen åt att hålla mig till det lite mer dolda bemötandet. En ljuddämpad pickadoll och en chockpistol bar mig igenom hela spelet, utöver bossfighterna då.

Bossfighterna ja, vet att många sagt att detta är spelets stora miss. Otroligt slagtåliga personer med lite olika förmågor som mest är trail and error när det gäller att besegra dem, liksom resten av spelet fast ändå inte. Bara man lär sig mönster och vet vad man ska undvika så är de ingen större utmaning, det handlar bara om att faktiskt lista ut dem! (Om man nu inte har ett stort vapen som säger ”boom” och några EMP-granater) När jag satt 30 minuter med varje möte var jag inte särskilt entusiastisk, men så här i efterhand gillade jag bossarna. Var en av de faktiska variationer som finns i spelet!

För om man måste klaga på något så bör det ändå vara bristen på variation, även om jag känner att jag inte riktigt har belägg för att kalla det en miss. Spelets 25 någonting timmar tenderar att luta åt ett och samma bemötande av varje situation man hamnar i, och det är inte många uppdrag som känns inklämda för att spelet ska vara längre (Utöver det som följer med en i det nedladdningsbara materialet). Det blir helt enkelt samma gamla fram emot mitten av spelet och variation får lida för att storyn skall skina. Helt ärligt talat är det en uppoffring jag är villig att göra, och variationen begränsas som sagt i att man själv väljer att spela på ett sätt och inte de flera olika som man har möjlighet till!

Till en av spelets höjdpunkter om man ser bort från stämning och story, alltså faktisk spelmekanik är konversationerna. Man kan, likt så många andra rollspel och även L.A Noire slippa vissa bemötanden om man snackar sig förbi vissa personer och om man uppgraderar rätt augment kan man känna av pulsen på sin konversationspartner vilket underlättar att ta sig närmare sanningen. Överlag fungerar det bättre än systemet i L.A Noire, det är mindre komplext och är inte en lika stor del av spelet men istället för att kategorisera svaren som ”Truth, Press och Lie” så får man se hela meningen innan man bestämmer sig för att verbalt kastrera sin motpart, något som underlättar enormt om man nu inte menar att göra detta.

Jag är lite förvirrad framåt slutet av spelet, helt säker är jag inte på vad som hänt med en specifik faktion som blandats in i berättelsen och det känns som en lös tråd, beredd att avslutas i framtida material. Men de är rätt triviala detaljer som jag missar för mest av allt handlar Deus Ex inte om vad som nu hände med ”de där” utan det handlar om den mänskliga naturen vid förändring. Hur pionjärerna pressar mot förändring medan de försiktiga ifrågasätter och vill behålla allting som det var innan. Om drivkraften som finns bakom hämnd och den ångest som kommer efter den. Det handlar om människorna som blir fångade mitt emellan och de som mister sitt liv för en sak de aldrig tagit ställning till. Det handlar om valen man gör och konsekvenserna de orsakar. Det handlar om att ta ställning och välja sin framtid.

För några dagar sedan pratade jag med en kompis som ofta har väldigt pricksäkra saker att säga. Vi pratade om Deus Ex: Human Revolution och han sade att det måste vara det bästa spelet den här generationen. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det uttalandet, det är definitivt det bästa jag spelat på väldigt länge och jag kan ärligt talat inte hitta än bättre kandidat för ”generationens bästa”. Jag säger inte att det nödvändigtvis är det, bara att det definitivt ligger i täten för det!

Deus Ex: Human Revolution är det första spel som får Spelkänslas högsta betyg, trots några missar är det ett mästerverk.

Betyg: 6/6

Betygsförklaring:

1 – Undvik
2 – Godkänt
3 – Bra
4 – Väldigt bra
5 – Fantastiskt
6 – Mästerverk