3: The Last Guardian (PS3)

”Team Ico har på bara två spel – Ico och Shadow Of The Colossus – fått mer respekt än vad i princip alla andra spelföretag lyckas med under hela sin livstid. Två spel som har betytt så mycket för branschen trots att de egentligen inte har bjudit på så mycket originalitet i sig.
Två spel som kanske bäst kan sammanfattas med ett ord – känsla. I ledning utav den kreativa perfektionisten Fumito Ueda har Team Ico hittat en helt egen nisch i dagens packade spelindustri. Genom ganska simpel spelmekanik och stort fokus på atmosfär och just känslor skiljer sig deras spel från allt annat. En handling kan vara involverande utan att manuset behöver innehålla tusentals ord. Ibland räcker det kort och gott med kroppsspråk.

Kroppsspråket är något som troligen kommer att tas till sin spets i The Last Guardian. En ung pojke och hans gigantiska fantasivarelse (kattfågelråttan!) till beskyddare, inget annat sätt att kommunicera än med rörelser och beröring. Vi vet fortfarande väldigt litet om spelet, två korta trailers och Fumito Ueda’s ord om att det kommer bli mer likt Ico än Shadow Of The Colossus är allt vi har att gå på. Men av det lilla vi har sett är jag övertygade om att vi kommer att få anledning att plocka fram näsduken igen, det är trots allt något speciellt med husdjur. Speciellt om de far illa. Ovissheten om spelet är också väldigt spännande, tänk om den till synes oskyldiga och stora fågelkattråttan bara är en unge? Och att mamman är tio gånger så stor. Tänk skala, tänk episka miljöer, tänk tårdrypande avsked. The Last Guardian är ett av de mest lovande spelen någonsin och en tveklös etta i vår 2010-lista.”

Den där lilla texten skrev jag alltså i början av 2010 i en motsvarande lista, tragiskt nog finns det egentligen inget mer att säga ännu, mer än att skepsisen har ökat något då allt rabalder om viktiga personer som lämnat Team Ico knappast är ett gott tecken. Jag har dock en väldigt stark tilltro på Fumito Ueda, även om han numera agerar som en frilansare efter att ha lämnat Sony tror jag inte att han nöjer sig med något annat än ett perfekt spel. Alla förseningar och all oro sänker likväl förhoppningarna något, det som var en självklar etta 2010 pallar inte att stå för trycket år 2012. Kommer The Last Guardian att bli ett fantastiskt spel? Ja, garanterat. Kommer det att släppas under 2012? Mitt hjärta säger ja men min hjärna säger nej.

2: Grand Theft Auto V (PS3, 360)

Natur! Berg! Flygplan! Den korta men fullständigt lysande trailer som nådde internet i slutet utav förra året prickade in så många rätt att det var omöjligt att inte börja salivera helt okontrollerat mycket. Gta IV må ha varit fantastiskt, men det var i ärlighetens namn steget upp till denna generation som gjorde det bättre än föregångarna, inte innehållet i sig. Efter San Andreas stora vidder fulla av underbar natur och förtjusande små byhålor kändes det smått deprimerande att vara instängd i en stad hela spelet igenom.  Det här är något Gta V kommer att råda bot på, och vi får återigen möjligheten att köra motorcyklar upp i bergen för att göra dödsföraktande hopp. De små glimtarna vi fick se av naturområdena får mig att tro att skalan nästan är i San Andreas-klass även om vi bara kommer att få ta del av en storstad denna gång (Los Angeles-inspirerad nu igen). Rockstar North är bäst på vad de gör, frågan är om någon någonsin kommer att kunna tävla med dem på deras hemmaplan. Antagligen inte. Saint’s Row kommer att fortsätta att vara en – bitvis ruskigt underhållande (del tre, alltså) – parentes i sammanhanget.

1: The Last Of Us (PS3)

När pr-maskineriet för The Last Of Us drog i gång i slutet av förra året med virala kampanjer där kryptiska videos (muterande…myror!?) och bilder visade upp vad som såg ut som ett skräckbetonat undergångsspel så kokade internet i spekulerande gissningar om vilken utvecklaren kunde tänkas vara. Oavsett hur många hundratals gissningar som gjordes var det ingen som tänkte på Naughty Dog som bara några veckor tidigare hade släppt Uncharted 3. Absolut ingen.

Dagen innan den stora avtäckningen på den amerikanska VGA-galan så upptäckte en skarpsynt forumanvändare en liten dagstidning i Uncharted 3 vars framsida klingade väldigt väl ihop med vad världen visste om The Last Of Us. Inte ens då var det någon som trodde på att Naughty Dog var utvecklaren av den nya hemliga spelet, det måste röra sig om reklam för en annan Sony-studios spel. Allas ögon riktades mot Sony Santa Monica Studios, var det nu de skulle lämna God Of War bakom sig och ta sig an nya utmaningar?

Så kom den stora dagen till sist. Det var dags för premiärtrailern. Och döm av alla förvåning när den inleddes med ett väldigt bekant tassavtryck. Jag minns att jag satt uppe sent, sent på natten för att ta del av galan live. Min reaktion? Jag kan säga som så att det vart ingen sömn alls den natten.

The Last Of Us (visst är titeln otroligt snygg?) är Naughty Dogs svar på senare års zombie/apokalyps-trend. De har dock inte hämtat inspiration från spelvärlden – där zombiespelen så gott som alltid går ut på att överleva våga efter våg av anfallande zombies – utan från serie och filmvärlden. I sin jakt på ett starkt karaktärsskildrat apokalypsdrama har de inspirerats av bland annat The Road, Walking Dead och I Am Legend. Det är inga dåliga inspirationskällor.

Faktum är att grundpremissen för The Last Of Us är så bra att peppen är total för min egen del. Vi har alltså att göra med ett zombiespel där fokuset inte ligger på skjutandet utan mer på ensamheten och dramat mellan två väldigt olika personer (en hänsynslös överlevare vid namn Joel och en ung tonårsflicka, Ellie, med mycket skinn på näsan) på flyende fot i ett ödelagt USA. Det låter som ett omöjligt uppdrag, men är det någon kan lyckas så är det just Naughty Dog. Efter deras fantastiska arbete med Uncharted-serien finns det ingen anledning att tvivla när producenterna säger att de planerar att revolutionera historieberättandet i spelindustrin. Producenterna heter Neil Druckmann och Bruce Straley, det senaste spelet de hade ansvaret för var Uncharted 2: Among Thieves, och vi vet ju alla hur det slutade.

6: Mass Effect 3 (PC, PS3, 360)

Efter två hyllade spel är det dags för BioWare att ta tag i den stora finalen, äntligen är det dags för commander Shepard att visa var skåpet ska stå en gång för alla och sätta käpparna i hjulet på de stora elaka Reaper-förstörarna. Äntligen får vi se hur alla val vi har tagit under spelseriens gång kommer att påverka utgången. Äntligen kommer kanadickerna att lyckas fullt och skapa både en intressant handling och ett engagerande gameplay.

Okej, nu vart det mycket önsketänkande. Mass Effect var extremt trasigt rent spelmekaniskt (något en samlad spelvärld valde att blunda åt för stunden) men hade en helt fantastisk handling. Mass Effect 2 fixade till många utav de grundläggande problemen med spelandet (den oinspirerade bandesignen under stridsmomenten valde – återigen – en samlad spelpress att ignorera) men misslyckades istället med att engagera fullt ut med sin grundhandling. Mass Effect 2 kändes i mångt och mycket som ett utdraget väntande till den stora finalen.

Nu är den finalen snart här, och jag väljer att vara optimistiskt inställd även denna gång. Potentialen är skyhög, BioWare har alla äss i rockärmen de behöver för att skapa ett sant mästerverk. Är det dags för det denna gång? Eller kommer jag återigen att  oförstående titta på när resten utav spelvärlden predikar goty och gotf? Jag hoppas inte det.

5: Resident Evil 6 (PS3, 360)

Efter en överraskande utannonsering och en trailer som hade gjort självaste Michael Bay avundsjuk så dök Resident Evil 6 in på min lista i sista sekunden. Denna anrika spelserie – som vid det här laget måste ses som en av de sista riktigt stora japanska spelserierna som existerar än idag – har alltid stått mig kär. Där många klandrade del fem för att förstöra serien så kunde jag inte annat än nicka oförstående, Resident Evil 5 var ett fantastiskt spel och en av de roligaste co-op-upplevelserna någonsin.

Fast det är klart, speciellt likt tidigare spel blir det förstås inte när fokuset hoppar från skräck och ensamhet till co-op och kamratskap. Som det verkar så planerar Capcom att försöka göra alla fans nöjda denna gång. Och det tänker de göra med tre fullmatade kampanjer med flera av de tidigare spelens hjältar. Ska man tro på vad som teasas i trailern så kommer kampanjerna skilja sig inslagsmässigt med olika fokus på skräck och renodlad action. Mörka herrgårdar fulla av klassiska zombies och upplysta stadsgator med så mycket pangpang och monstersplatter att man häpnar. Capcom försöker sig på att kombinera det bästa av de båda världarna. Hoppas jag, åtminstone. Detaljerna är fortfarande ganska höjda i dunkel. Något som är bekräftat är dock co-op för upp till sex (!) spelare, hur de ska gå tillväga med det ställer jag mig väldigt frågande till. Förhoppningsvis är det något slags överlevnadsläge och att kampanjerna begränsas till två eller tre spelare. Oavsett vilket så är jag spänd av förväntan.

 4: SSX (PS3, 360)

När Electronic Arts utannonserade SSX: Deadly Descents på VGA-showen under julen 2010 skrek världens samtliga SSX-fanboys först av glädje och sedan av vrede. Vad hade EA gjort med serien? Skulle SSX bli ett Call of Duty… på snowboard!? Åtminstone var det den känslan man fick när den första trailern premiärvisades. Borta var den tidigare så underbara arkadtappningen och istället så verkade allt handla om mer eller mindre realistisk överlevnadsåkning med krigsestetik. Det såg – förstås – helt bedrövligt ut.

Lyckligtvis så tog EA åt sig av kritiken, de slopade den krystade undertiteln och allt material som släpptes senare var radikalt annorlunda, om det faktiskt var för att de gjorde om stora delar av spelet framkom aldrig men säkert är att världens samlade SSX-fanskara kunde börja jubla fulla av glädje igen, och jag med dem. SSX har aldrig någonsin sett bättre ut, eller matigare för den delen. Mängden berg (realistiskt avbildade) och antal nedfarter är svindlande. De nya onlinemöjligheterna ser fullspäckade ut och tricken är minst lika galna som förr. Jag kan inte riktigt se vad som kan gå fel, SSX är tillbaka efter många år av tystnad och det med buller och bång. Jag kan redan nu se mig spendera löjligt mycket tid att hitta försöka hitta den perfekta rutten – berg efter berg. SSX blir sannolikt en av de stora tidsslukarna under 2012.

10: Tomb Raider (PS3, 360, PC)

Hur länge sedan var det som Tomb Raider kändes aktuellt? Efter Uncharted’s intåg på spelmarknaden trodde jag nästan att den gamla sexikonen Lara Croft hade gjort sitt, att pensionen var nära till hands. Nu – efter mer än fyra års bravader i Uncharted-serien – svarar Crystal Dynamics med en nystart i serien som -hör och häpna – påminner starkt om Naughty Dogs-nutidsklassiker. Åtminstone sett till den cineastiska inramningen, fast det är förstås också ungefär allt som vi har fått se hittills. Det talas dock friskt om ett friare äventyrsupplägg med ett stort fokus på överlevande, hur det fungerar i praktiken återstår att se men lovande låter det hur som helst. Kombinationen med Uncharted-regi och ett överlevnadsfokus låter som rena drömmen.

I ärlighetens namn så var den lilla presentationen vi fick vid förra årets E3-konferens skäl nog att börja tro på Lara Croft igen, den råa och brutalt snygga sekvensen var en av de få riktigt stora höjdpunkterna under mässan. Snälla Crystal Dynamics, svik oss inte igen.

9: Twisted Metal (PS3)

2012 är som sagt omstarternas år och få spelserier behövde det lika mycket som Twisted Metal, och då syftar jag inte på att serien haft haft en dalande kvalitetskurva – snarare tvärtom – utan på att ingen minns Twisted Metal idag, åtminstone inte utanför USA. Faktum är att hela genren i princip bara dog ut efter ett par enstaka försök under förra generationen. Därför är det så underbart att Twisted Metal är tillbaka återigen, kanske bilskjutargenren äntligen får sin definitiva plats på spelkartan? Kanske inser de stora massorna vad de har gått miste om?

Knappast, försäljningssiffrorna lär utebli. Kvaliteten däremot, den lär förbli hög. Skaparen David Jaffe sitter ännu en gång vid rodret och tillsammans med kamraterna på Eat Sleep Play har han filat på seriens omstart under tre långa år. Allt ser ut att stämma, karaktärerna – och deras tillhörande fordon – är där, de underbart ostiga filmade mellansekvenserna likaså och framförallt så ser spelmekaniken ut att vara serien trogen. Krydda det med ett mastigt onlineläge och vi har ett recept på en framtida multiplayer-klassiker.

8: Diablo III (PC)

Jag kan vackert erkänna att min erfarenhet med Diablo-serien sträcker sig till ett par enstaka hyrtillfällen av Playstation 1-konverteringen av Diablo 1. Jag minns att jag och min broder fightade oss igenom våning efter våning av mörka grottor, njöt av all insamlad loot, skrek av ilska åt galna bossar och skrattade hjärtligt åt den omänskligt fantastiska svenska dialogen (din död kommer att vedergällas!). Uppföljaren gick mig tragiskt (turligt kanske, för studiernas skull) nog förbi, jag spelade knappt PC-spel på den tiden. Det är ett misstag jag inte tänker göra om. Blizzard är mästare på det de gör, det finns ingen anledning att tro att Diablo III kommer att bli nått annat än fantastiskt. Fast jag saknar fortfarande den gamla, mörka och gotiska stilen, Wow-anpassningar är inte alltid av godo.

7: Journey (PS3)

Journey har beskyllts (av folk som inte har spelat det) för att vara pretentiöst, innehållslöst och bara bestå av yta. Frågor som ”men vad gör man?” och ”vad består utmaningen av”? dyker upp titt som tätt på forumen runt om i världen. För att förstå lockelserna med Journey så kanske man måste ha spelat utvecklarnas tidigare spel Fl0wer. Då skulle man inse att det finns plats – behov – av spel som inte nödvändigtvis fokuserar på typiska spelmoment. Spel där utmaningen inte det viktiga, spel som är mer av en upplevelse än ett faktiskt spel. Det må låta pretto, men kan Journey bjuda på samma meditativa upplevelse som Flower bjöd på för några år sedan så så har vi en stark kandidat till årets bästa spel.

Det är förstås inte negativt heller att Journey är Thatgamecompanys överlägset största och mest ambitiösa spel hittills. Grafiskt sett så är det också tveklöst ett av de vackraste spelen som någonsin har producerats. Estetik värd att dö för. Det nyskapande onlineläget är också mycket intressant med hur det inbjuder till spännande möten med främlingar på ens resa, främlingar som man inte kan kommunicera med på något att sätt än med gester och rop. Springer du ifrån din nyfunne vän? Räkna då inte med att han eller hon ska vara kvar när du springer tillbaka, med det automatiserade drop in/ drop out-dynamiken i spelet så vet du aldrig vem du spelar med. Ett väldigt spännande grepp på en väldigt likartad onlineindustri.

Men glöm inte, förträng allt vad high scores och tidspress heter, det är faktiskt resan som är målet.

Jag tänkte börja med att förklara snabbt vad e-sport är eftersom många inte har en aning vad det faktiskt innebär. E-sport kallas det när man spelar elektroniska spel på en professionell nivå och deltar i stora turneringar. Tänk vanliga sportevenemang fast med tv- och datorspel istället för exempelvis fotboll eller friidrott. Det tävlas i en enorm mängd spel och det är alltid spelare mot spelare. Antingen en mot en eller i lag, beroende på vilket spel det handlar om.

I somras spenderade jag tid med min släkt. Min morbror är ohyggligt sportintresserad och följde med spänning tabellerna för en stor tennisturnering. Så fort han visste att en ny match spelades var han inne på datorn och kikade på direktuppdaterad matchinfo. Samtidigt på andra sidan jordklotet, pågick en annan stor turnering, nämligen EVO 2011. Den absolut största turneringen för olika typer av fightingspel.

Jag, som tänkte att min morbror kunde vara intresserad av denna nya form av tävling, försökte förklara lite hur det funkade och vilka som tävlade. Min utläggning möttes dock bara av himlande ögon och en syrlig kommentar om att det lät helt befängt att tävla på hög nivå i spel. Dumheter.

Den här attityden möter jag ofta. Jag kan delvis förstå varför, särskilt eftersom dataspel i allmänhetens ögon alltid har varit förknippat oseriösa tonåringar och meningslöst tidsfördriv (även om denna syn på spel så smått börjar försvinna). Något jag däremot har svårt att smälta är hur sportfantaster avfärdar det utan närmare fundering. Folk i allmänhet verkar tro att e-sport är ett gäng spelare som träffas och spelar i en källare. Alla lägger en tjuga, vinnaren får allt. Oj, vad fel de har.

Tro mig när jag säger att e-sport är en industri på uppgång. Människor överlever som professionella spelare. Än så länge är det få som kan göra det men de senaste åren har genren växt explosionsartat. Miljontals människor världen över följer tävlingar live över nätet och hundratusentals dollar går till vinnarna i större turneringar.

Jag vill också klargöra en sak; det är inga drönare som spelar professionellt. Vägen till e-sportproffs är lång och hård, det är träning som gäller. Låt mig ta ett exempel. Inom strategispel är det viktigt att ha full koll på sina enheter i spelet samtidigt som du ständigt måste hålla koll på vad din motståndare sysslar med. Detta gör du genom musklick och snabbkommandon på tangentbordet. En professionell strategispelare ligger någonstans kring 300-400 knapptryck per minut. Det är ungefär sex knapptryck i sekunden. De lägger ner vansinnigt mycket tid på att bli bra på de här spelen. Självdisciplin och uppoffringar är vardagsmat för dem och de riktigt duktiga lägger minst tio timmar om dagen på att träna. Det är bra mycket mer än vad en fotbollsspelare i allsvenskan tränar.

Min poäng är att E-sport håller på att utvecklas till något stort och kommersiellt. Fler och fler företag förstår att det finns pengar att tjäna i det här och redan idag finns det många hundra företag som sponsrar spelare och tävlingar. Det lär inte bli mindre med tiden. Årets SM har till exempel fyrahundra tusen kronor att dela ut till vinnarna i fem spel. Så innan du fäller en syrlig kommentar om ”professionella datorspelare” nästa gång kanske du ska stanna upp och tänka efter. Chansen är ganska stor att de tränar minst lika hårt som din sporthjälte. Du måste inte bry dig. Men visa lite respekt.

Jonatan Johansson kallar sig fightspelfantast och pluggar skönlitterärt skrivande i Dalarna. För tillfället skriver han skräcknoveller, lär sig spela M.O.D.O.K i UMvC3 och slåss med skolans nätverkstekniker för sin rätt att spela online. Följ hans innehållslösa äventyr och gnägg på twitter, @brodershanko

Först ut är ett par låtar från ett spel jag aldrig ens har spelat, men vars soundtrack jag har nött om och om och om igen på Spotify. Superbrothers: Sword and Sworcery är med sin melankoliska musik den kanske största stjärnan på spelmusikhimlen under 2011.

Portal 2‘s elektroniska tongångar tillhörde också höjdpunkterna under förra året. Slutlåten levde kanske inte upp till mästerverket som skakade om spelvärlden i det första spelet, men det finns desto fler låtar att älska i den underbara uppföljaren. Som till exempel det här enastående, hetsiga och alldeles oemotståndliga mästerverket:

Uncharted 3 och dess soundtrack bjöd på årets största känslor, mycket då tack vare att det är min absoluta favoritserie någonsin, men också för att soundtracket var bättre än någonsin förr och troligen det allra bästa filmaktiga soundtrack som någonsin har hittat till spelvärlden. Greatness from small beginnings…

Spelets världsomspännande musik passar in så utomordentligt bra. Det går inte att undvika att ryckas med när följande låt når sitt kritiska parti vid 1.53 min:

Dark Souls ljudbild bestod för det mesta av klirrande rustningar och tunga fotsteg men då och då dundrar musiken igång med stora körer och allt, gärna under de mest episka fighterna. Såhär episkt och vackert kunde det låta:

Bäst är annars låten som spelas vid den stora utgångspunkten i Firelink Shrine. Känslan av igenkännande och trygghet i låten gör att jag än idag blir helt avslappnad när jag hör den. Ett sant mästerverk.

Bastion stod utan tvekan för ett av de mest genomarbetade och unika soundtracken under 2011.

Denna låt ifrån Skyrim kanske mest väcker skrattådran (ostkaka! En stor stark! Ska va simbas familj!) och är smått omöjlig att få ut ur huvudet men ingen kan motsäga genialiteten i denna löjligt episka dänga.

Det Mass Effect-osande soundtracket i Deus Ex: Human Revolution var smått fantastiskt rakt igenom. Bättre än temalåten blev det aldrig dock:

Utan att tidigare delar i serien har lämnat något avtryck på mig rent musikaliskt så lyckades oväntat nog Gears Of War 3 med just precis det. Framförallt var det följande låt som lyste extra starkt:

Vad vore en sådan här lista utan åtminstone ett bidrag av den kanske bästa nutida spelmusikkompositören vi har. Jag talar förstås om Akira Yamaoka som var den verkliga stjärnan i den omtalade kollaborationen under utvecklingen utav Shadows of the Damned. Yamaokas stil är som vanligt oefterhärmlig men soundtracket fungerar inte riktigt utanför spelet på samma sätt som hans tidigare verk i Silent Hill-serien. Rockballaderna är förstås fantastiska i vilket sammanhang som helst dock:

Musiken i Infamous 2 nådde aldrig upp i originalets höjder. De udda instrumentella tonerna gav dock spelet rejält med atmosfär.

Jag har inte mycket till övers när det kommer till Zelda-spel (sen de vart 3d och fick extremt tålamodskrävande tempel) längre men musikaliskt finns det inte många spelserier som matchar Nintendos klassiker. Skyward Sword har troligtvis ett bedårande soundtrack, jag har bara hört någon enstaka låt. Det är framförallt denna lilla pianoklinkarmelodi som träffade mig hårdast:

Har jag missat något uppenbart? Det är fritt fram att posta länkar i kommentarsfältet, all älskar vi väl spelmusik?

10. Saints Row: The Third

Årets mest överdrivna spel är också ett utav de roligaste och mest skrattframkallande spelen på senare tid. Ta den fantastiska öppningen som ett exempel. Tidernas kanske mest överdrivna bankrån – iförd stora gigantiska plasthuvuden föreställande sig själva -med gisslan och civila som vill ha ens autograf (!) och en swat-styrka som hoppar in genom varje möjligt och omöjligt fönster i en aldrig sinande ström (något dialogen givetvis gör sig lustig över). Spektaklet slutar förstås med att man fäster bankvalvet lite snyggt i en kedja och lyfter upp hela skiten med en fet kran medan man får balansera på hela härligheten och skjuta ned polishelikopter efter polishelikopter. Man tror att det blir svårt att toppa inledningen i ren galenskap senare i spelet. Det visar sig snart att inledningsuppdraget var ingenting mot vad som väntar.

Bäst av allt är förstås att verkligen allt går att uppleva med en vän över nätet. Sandlådevärldar är alltid roligast i co-op, nått skaparna på Volition sannerligen har tagit fasta på. Det blir liksom inte riktigt samma sak att skjutsa blodtörstiga tigrar i baksätet på sin stiliga cabriolet när man inte har sin vän där bak också, beredd att distrahera eller klia tigern när nöden kräver det.

Roligast blir det när spelet prackar på en konstiga åkdon. Eller vad sägs som att försöka ratta en flygande hooverbike, Tron-osande pansarvagnar eller det alldeles fantastiska sci fi-planet Vtol med dess härliga laser? Volition tvekar aldrig att slänga in udda saker för att göra spelet roligare eller smidigare (prisa gud för möjligheten att ringa till sig fordon när man vill). Det är en sandlåda full av godsaker som ständigt är tillgängliga.

Saints Row The Third är långt ifrån ett perfekt spel. Bilduppdateringen är huvudvärksframkallande, poliserna är mest irriterande (och så sjukt jävla petiga för att platsa in i ett sånt här spel, måste ni skjuta mig till döds för att går mot rött?) och pangandet är mest ett nödvändigt ont för att ta sig fram i handlingen. Trots utstickande brister så kan man inte annat än älska Saints Row-seriens tredje del. Det är en käftsmäll mot allt vad god smak heter, och det måste man bara tycka om.

9: Resistance 3

Efter det framstressade Resistance 2 har jag full förståelse för att många förbisåg del tre när det släpptes i början utav höstruschen. Vad många inte inser är att de missar en utav de bästa fps-kampanjerna i modern tid. Insomniac tog ett extra år på sig och släppte det överlägset bästa Resistance-spelet hittills.

Istället för den påfrestande militärjargongen från de tidigare spelen så lades fokuset mer på de civila och kampen för överlevnad. Ett riktigt klokt val då handlingen faktiskt lyckades gripa tag denna gång. Spelmässigt så bjöds det på mer variation och bättre tempo än någonsin – allt med Insomniacs underbara vapenarsenal.

Sjukt tung atmosfär, haktappande snygga effekter och oväntade story-twistar. Resistance 3 bjuder på ett svårslaget skjutaräventyr. Verkligen inget man borde ignorera.

8: Dead Space 2

Årets kanske tyngsta atmosfär går att finna i Dead Space 2. Fokuset har dessvärre gått från extrem isolation och överlevnadsskräck till ett mer roller coaster-liknande spektakel med långt mycket mer action och inte samma känsla av ensamhet. Med den negativa biten avklarad återstår det bara att konstatera att Dead Space 2 gör i princip allting annat rätt. Ett audiovisuellt mästerverk som osar så mycket polering att man bara måste beundra arbetet Visceral Games och EA har lagt ned på det.

Dead Space 2 må vara ett steg i fel riktning – och i slutändan inte ett lika bra spel som originalet – med det säger inte så mycket då ettan var ett utav generationens mest minnesvärda titlar. Det är klart att Dead Space 2 hör hemma i en topp tio 2011.

7: Killzone 3

Ytterligare ett spel som har svårt att matcha sin fantastiska föregångare. COD-ifieringen utav Killzone 3 är beklaglig och tragisk. Killzone är så mycket bättre när det kör sitt eget race. Om inledningen känns som en besvikelse så tar sig spelet fort när man kommer till den lite udda som fascinerande utomjordiska djungeln för ett smyguppdrag i världsklass. Sedan bär det av mot snöiga vidder för att skjuta pälsklädda Helghast-soldater (fortfarande spelvärldens kanske snyggaste motståndare) och sväva runt med enorma jet packs. Man kan lugnt säga att upptakten efter den något sega inledningen är helt fenomenal.

Skaparna Guerilla Games är fortfarande bäst i branschen på att förmedla vapenkänsla. En kombination av tyngd, grym ai, industriledande ragdoll-fysik, vapenljud och enastående grafik gör att dödandet i Killzone 3 mer njutsamt än i något annat vapenvänligt spel  som någonsin har släppts. Det är inte ett dåligt betyg för ett spel som går ut på att skjuta. Killzone är och förblir bäst i FPS-himmelen.

6: LA Noire

Precis utanför topp fem hittar vi årets mysigaste och kanske mest vågade spel. En rejäl deckargåta i fyrtiotalets Los Angeles med väldigt lite fokus på action – istället är det dialog, förhör och letandet efter ledtrådar som är huvudingredienserna. Man kan lugnt säga att LA Noire stack ut under spelåret 2011 och jag blev överraskad över hur pass indragen jag blev i Cole Phelps polissäventyr. Kostymåldern är normalt en tid jag inte har mycket till övers för, men Team Bondi lyckades verkligen förmedla tidsåldern med en kärlek som var omöjlig att värja sig emot. Jag var nog dessutom en av få som inte lät mina kompanjoner köra bilarna mellan uppdragen, jag ville supa in varje sekund utav upplevelsen.

Jag kunde sakna en rejäl huvudhandling att luta sig tillbaka emot, handlingen i LA Noire känns väldigt lösryckt och Cole agerade kanske inte alltid logiskt. I den stora helheten är det dock lätt att ignorera sådant och insupa mer atmosfär, njuta av fantastiska ansiktsteknologier, digga till stämningsfull jazz, känna igen skådespelare och misslyckas gång på gång i de knepiga förhören. Det är en upplevelse alla bör ha upplevt år 2011 om man vill kalla sig en gamer.

5-1 recap:

5: Dark Souls

4: Portal 2

3: Infamous 2

2: Gears of War 3

1. Uncharted 3

Spelåret 2011 har utan tvekan varit ett utav de bästa någonsin. Aldrig förr har det kommit ut så många högkvalitativa spel under ett och samma år förut. Det var svårt att klippa ned listan till bara tio placeringar. Det känns hemskt att inte nämna spel som Little Big Planet 2, Yakuza 4, Dirt 3, Rocksmith, mfl, men några spel måste stryka på foten i det här hårda klimatet. Det är bara att tacka och ta emot och hoppas på att 2012 kommer upp i samma klass.

Spelåret 2011 är snart över och vi vänder våra blickar mot 2012. Och innan spelåret 2011 är slut så bjuder Spelkänsla på hela nio stycken skrivbordsunderlägg från spel som har blivit årets spel 2011 hos oss. Årets spel enligt Thomas, David och Stefan är Uncharted 3: Drake’s Deception, Deus Ex: Human Revolution och Portal 2. Så njut av dessa högupplösta skrivbordsunderlägg från årets spel 2011.

Deus Ex: Human Revolution

Uncharted 3: Drake’s Deception

Portal 2

Sedan vill vi avsluta med: till er alla, från oss alla, en riktigt God Jul!

David:

Årets bästa spel

Det finns inget spel denna generation som fått mig så hypad inför stundande upplevelser och sugen på att sjukskriva mig i veckor bara för att få försvinna in i en annan värld som årets bästa spel. Från de första minuterna satt jag och nästan hoppade i soffan medan jag simultant önskade att allting skulle gå snabbare så jag kunde uppleva allt (ALLT) samtidigt som jag ville att varje moment skulle vara iallafall dubbelt så långt så det slipper ta slut. Det är klart att den känslan avtog när man fick ett riktigt grepp som spelet och kunde orientera sig, men jag har verkligen njutit av allt jag fått uppleva i Deus Ex: Human Revolution. Till och med de kontroversiella bossfighterna gillade jag! De må ha brutit ett mönster i spelandet, men jag tyckte att dels det bytet gav en variation till spelet. Samtidigt på grund av den enorma tillfredsställelse man får efter att slutligen nött ner de otroligt slagtåliga supermänniskorna.

Nej det finns ingenting som jag riktigt ogillar i Deus Ex, ingenting jag kan komma på iallafall som skulle kunna sänka det betyg jag gav det när det kom. Musiken, universumet, valet över spelsätt (en ljuddämpad pikadoll all the way tack), konflikten och i slutändan valet! Jag älskar allting jag fått uppleva år 2027 och befarar hur besviken jag kommer bli ifall jag överlever länge nog att på riktigt få leva då.

Deus Ex: Human Revolution tar för mig inte bara hem priset för årets bästa spel, för tills min hybris lagt sig (eller ett bättre spel släpps) utnämner jag det till generationens bästa spel!

Thomas:

Årets bästa spel

Årets bästa grafik. Årets bästa karaktärsensemble. Årets bästa soundtrack. Årets bästa tempo. Årets bästa manus. Årets bästa action. Årets bästas set pieces. Årets…. ja ni förstår. Uncharted 3: Drake’s Deception är så bra att det skulle kunna ha tagit alla placeringar på Goty-listan utan att jag skulle behöva rynka på näsan ens för en sekund. Det har varit en utmaning att över huvud taget kunna få till någon variation i listan. Är du en gamer och du kan uppskatta filmiska spel så är det ett spel som bara måste spelas – du förtjänar det. Så löjligt bra är Uncharted 3.

Idag har följande bloggar skrivit om årets bästa spel: Spelkriget, Midnite Gamer, Sätrapöjk, Aftonstjaerna, Spelkänsla, Megazine, EmmyZ, Spelföräldrarna, Vill vara gamer, Slash dubble jump, QN2, Mediabloggen, Zejho, Spelmolnet, Kraid, Explewd, Spelvärldspareringar

David :

Årets 2:a bästa spel

När Elder Scrolls IV: Oblivion släpptes 2006 hade jag en av de mest udda upplevelser jag kommer att uppleva när det gäller spel. Under introt när Uriel Septim VII (med rösten av Jean Luc ”Motherfucking” Picard) pratar om ödet och att han ska dö grejer börjar jag plötsligt att fälla tårar. det har aldrig hänt innan med spel och inte heller efter. Men jag blev otroligt rörd (jag vet seriöst inte varför) och har efter det spelat Oblivion oräkneliga timmar. Därför har mina förväntningar inför Skyrim varit enorma, likt som det varit för så många andra. Det blir sen lite extra speciellt när ett spel på något sätt lyckas leva upp till förväntningarna, och mitt äventyr i Skyrim har lyckats göra just det!

Kände mig nästan lika magiskt hänförd mina första timmar i den femte installationen av The Elder Scrolls som jag gjorde i den fjärde. Norrskenet, snön, bergen och drakarna! Grottsystemen som inte känns lika upprepande som de i Oblivion, konflikten mellan Stormcloaks och Imperials och de ganska passiva och mystiska jättarna. En stor värld fylld med äventyr och saker man kan hålla på med i timmar utan att behöva röra ett quest. Mina försa timmar efter jag fått lite fria tyglar spenderade jag med att jaga vilt, tex.

Skyrim är en värld som blir vad man gör det till, jag personligen har gjort stordåd!

Thomas:

Årets 2:a bästa spel

Jag kan inte ta handlingen i Gears of War-serien seriöst för fem öre. Karaktärerna är hemska och jag kan knappt skilja dem ifrån varandra. De krystade sorgliga momenten sitter jag mest och flinar åt. Det är ganska stora brister för en spelserie som försöker så pass hårt att berätta en historia och framstå som allvarligt. Trots det kan jag inte låta bli att älska Gears of War 3.

Efter den ytterst mediokra kampanjen i del två så var mina förväntningar inte höga. Det fick jag gladeligen äta upp då treans dito är en fantastisk actionresa, snygg och bombastisk som få. Det bjuds för första gången på ordentliga och variationsrika miljöer. Motståndet må vara lite för lätt på ”hardcore” (och för drygt med noll möjlighet att bli återuppväckt på insane) men det är ändå en resa väl värd att ta, speciellt i kompisars sällskap.

Den verkliga charmen går dock – precis som i tvåan – att finna i spelets Horde-läge. De nya försvarsmöjligheterna är klockrena och det är fantastiskt nytt sätt att tackla survival på. Mer taktik än någonsin förr, och nästan oändligt antal speltimmar för att bemästra. Jag klarade alla femtio vågor på hardcore i co-op i Gears of war 2, det är även målet för trean. Fast de där satans jävla bossarna är inte alltid (snarare aldrig) roliga och balanserade.

Bossar eller ej så är Gears of War 3 ändå årets roligaste upplevelse i co-op. Och det är väldigt många pluspoäng i min bok.

Idag har följande bloggar skrivit om årets 2:a bästa spel: Spelkriget, Aftonstjaerna, Midnite Gamer, Sätrapöjk, Spelkänsla, Slashdoublejump, Vill vara gamer, Megazine, Spelföräldrar, QN2, EmmyZ, Zejho, Mediabloggen